Framväxten av parallella samhällen har banat väg för Malmös gangstervåg. Sveket mot de invandrardominerade områdena kommer att ta lång tid att reparera. Har polisen uthålligheten?
Sommaren 1994 började jag vikariera som kriminalreporter på Sydsvenskan i Malmö. Personalchefen förklarade att tidningen tänkte göra en journalistisk satsning på grund av den oroande brottsligheten i staden. Bland annat hade ett par råa knivmord skett och en företagare hade dödats med en förgiftad chokladpralin.
Allvarliga brott i sig, men på det hela taget ter sig dåtidens kriminella Malmö i dag som något av en utopi. Pistoler, automatvapen och sprängladdningar var fortfarande relativt ovanliga som brottsverktyg. Antalet kriminella nätverk med tydliga konturer begränsades till Hells Angels MC, en del kluster av oseriösa affärsmän och ett par etniska grupperingar.
Och framför allt var känslan av otrygghet inte lika beroende av bostadsadress. Med andra ord: segregationen hade inte gått så långt.
En ännu opublicerad studie i kriminologi vid Malmö högskola visar att rädslan för att drabbas av brott i allt högre grad hänger ihop med var man bor. Generellt är bilden ljus, bara 19 procent av Malmöborna svarade 2012 att de kände oro i sina kvarter jämfört med 24 procent 1998. Men alla delar inte den upplevelsen. I Herrgården, Törnrosen, Persborg, Eriksfält, Södra Sofielund, Kroksbäck och Bellevuegården ökade tvärtom oron.
Stadsdelar med flera saker gemensamt. Bland annat hög arbetslöshet, hög andel ungdomar och ett allt högre tryck av inflyttade från andra länder. Och det är i just dessa områden som det har bildats grupperingar som utan hänsyn öppnar eld och använder bomber mot sina fiender.
Malmöpolisen såg tecknen och ett hundratal poliser placerades ut vid två nybyggda närpoliskontor. Men sveket kom snabbt. Under Göran Perssons regeringstid dränerades polisen på resurser och närpoliserna sögs tillbaka in i utrycknings- och utredningsverksamhet.
Höga jobbtrösklar och en försämrad skola gjorde droghandel till en alternativ arbetsmarknad för en del invandrade ungdomar. Vissa ville kapa åt sig större vinster och gav sig på sina konkurrenter. Vapen som använts i Balkankrigen blev eftertraktade och vips hade en ny, lönsam affärsverksamhet uppstått. Sommaren 2000 fick invigningen av Öresundsbron smugglarna att jubla.
Zlatan klarade sig tack vare gudomlig talang och envishet. Men många av hans jämnåriga blev antingen gärningsmän, brottsoffer eller både och.
Mitt i allt detta tappade Malmöpolisen greppet. Fast inte enbart på grund av ett uselt resursläge. Bristen på engagemang var slående hos vissa poliser och här och där osade det av förakt. Jag minns fortfarande vad ett vakthavande befäl svarade när jag ringde och frågade om det hade hänt något: ”Nej, det är bara araber, zigenare och andra nysvenskar som försöker slå ihjäl varandra. Men det är väl ingenting att skriva om?” Och genom begreppet ”apajävlar”, som en kollega till honom gjorde rikskänt 2009, kom Malmöpolisen att framstå som en oprofessionell organisation som helt tappat sin värdegrund.
Framväxten av parallella samhällen, där befolkningen tvingas underkasta sig kriminella ledare, utgör en av de tuffaste politiska utmaningarna just nu och inte bara i Malmö. Enligt en färsk rapport från Rikskriminalen handlar det om över 50 bostadsområden i 22 städer. De flesta domineras av familjer med utländska rötter som hoppats på en lugn och trygg tillvaro i Sverige.
Ansvaret vilar tungt på alliansen, som under åtta år prioriterat andra saker, och utmaningen är enorm för det regeringsparti som vunnit makten med valspråket ”Ett Sverige för alla”.
http://www.expressen.se/kvallsposten/lasse-wierup-har-polisen-uthalligheten/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar