Man förstår: en man som ska avrättas, bakbunden, med tejp över munnen, kanske narkotikaskuldsatt, kanske journalist, kanske bara på fel plats vid fel tidpunkt. Vanligt folks enda utväg, skriver Bowden, är att ge sig av, dunsta, blunda, låta bli att tänka på morden. Låtsas att inget av det här händer dig.
Han har gjort gränslandet till sin journalistiska hemvist på samma sätt som så många låtar hos den likaledes Tucson-baserade gruppen Calexico vibrerar av gränslös förväntan och besvikelse.
Om man inte dör av misshandel eller gruppvåldtäkt blir man kanske galen, precis som halva Juárez har blivit. Här finns 150 000 knarkare. En tredjedel av invånarna är beroende av drogintäkter för sin överlevnad. Längs gatorna drar barn med en arm, tre tänder och hjärncellsbrist.
Det har inget slut. Det är ett sammanbrott. Är ett samhälle möjligt?
http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.439932-charles-bowden-murder-city
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar